Jag inte har tänkt något på det som hände och bara förträngt, typ som det inte skulle ha hänt.
Men när jag fick bilden av min kusin började jag verkligen känna att han är borta, och att jag saknar han.
Jag kunde blir fruktansvärt förbannad på honom, men det var väl för att vi hade olika sätt att se på saker. Men trots allt dumt vi sagt, är han ändå min farbror.
Förmodligen är det väl så, att det alltid är lättare att bara stänga av för man inte vill att det ska kännas något.
Men det kommer alltid ikapp en, hur man än gör.