Allting, allt som någonsin blev och allt som någonsin var tänkt skulle bli var en illusion uppbyggd på lögner och charader. Falska spel för att spela ut en efter en. En värld som kunde ha blivit så mycket mer, om man spelade sina kort rätt och valde med hjärtat.
Folk bygger sin egen bild av det de hör, sanningen är långt därifrån och folk utgår ifrån den som talar. Lögner och fantasi går hand i hand, för att inte ens eget skal ska spricka.
Jag är inte den som dömer eller hatar, men trots min filosofi om hur folk ska behandla varandra, sviker jag härmed det jag alltid trott på. Det är enkelt att slå, dra fram pekpinnen och säga vad som är rätt och fel, för dom som inte varit med i sitationen och inte kan förstå.
Jag låter er hata, prata om mig, om mina misstag och min skit om det gör er till en lyckligare människa och ni tror att ni gör erat liv fullständigt genom att tillbringa dagarna att prata och spekulera i något ni aldrig har varit i.
Jag bryr mig inte längre, säg vad ni vill för jag är på väg vidare medan ni står kvar och bygger upp eran egen bild.
Jag har min sanning och det är den jag tror på, sen är det upp till var och en vad den ska tycka och tänka.
Shackmatt, jag är ute ur leken. Jag valde det själv, det var inte ni som spelade ut mig - jag spelade ut mig själv.
Jag anser mig inte heller som en dålig förlorare, nej.
Det är inte jag som kommer få ångest och inse att allt jag någonsin trott på är borta den dagen verkligheten blir synlig.
Ingen i det här är oskyldig, alla har vart med i 'Fia med Knuff' och knuffat bort varandra till och från, till vems fördel? Till sin egen eller till andras lycka?
Alla har vart spelbrickor på ett eller annat sätt, för dom som inte inser det utan fortsätter spela med, go for it.
Jag vill inte vara någon som är någon man älskar, behöver ibland för att man inte har någon annan för att sen knuffas ut och bli ersätt av någon som viskades vara ett 'sätt att såra dig'.
Spelpjäser på plan kan ni få vara, tills ni vågar öppna ögonen och förstå varför just ni är där. Det är inte slump, det handlar om idioti och försök av läkande av sår, som aldrig kommer försvinna utan bara bli djupare.
Jag tycker synd om er, som går på det åter och åter igen. Men det är inte mitt problem längre, ni väjer själva, likaså jag. Och jag har valt, och den här gången med både hjärtat och hjärnan.
Jag kanske ångrar mig en vacker dag, vad vet jag. Men allting har en gräns, och min klevs över och förhoppningsvis med nöjda handlingar och tankar.
Så för all del, fortsätt och peka ut jäveln. Det finns ingen jävel, det enda som har existerat är vilsa själar, falska charader och en kärlek som ingen någonsin kommer förstå sig på.